Det måste finnas ett syfte med varje handling man åtar, med en studie eller projekt man genomför. En förnuftig människa tar ansvar för sina handlingar och även för resultaten av sina studier. Man skall vara ännu mera tydlig med sitt syfte om man ska publicera sina resultat och sina åsikter. Att författa något innebär att ta ansvar för sina uttalanden. Man är ansvarig för varje uttalad ord och påvisade tecken.
Jag skulle vilja fråga författaren Göran Gunner vad han har för syfte att skriva en bok om folkmordet och vill publicera den, dvs. offentliggöra den. Alltså han vill sprida ett viktigt budskap. Budskapet som han ger i det här fallet är, som själva titeln på boken talar om, att det har hänt i historien ett folkmord på armenier. Det här låter jätteallvarligt och herr Gunner måste ta ansvar för detta påstående. Han skulle kunna vara försiktigt med titeln och nämna boken t.ex. i stilen som ”Hur en svensk kyrkoherre ser på händelserna i Södra Kaukasus under perioden 1894-
En teolog, en missionär tar på sig uppdraget (än så länge berör jag inte av vilka grupper, men jag återkommer gärna till detta) att ”forska” om händelserna i Kaukasus. Jag är tveksam att han har varit i Armenien, i Van, i Nagorno-Karabakh, läst de bevarade historiska materialen, som finns i biblioteken runt om i världen, har granskat dokumenten i de statliga arkiven. En missionär, en sann troende bör bidra till försoning och fred på jorden och inte tvärtom skapa konflikter mellan folkgrupper, hetsa upp de till konflikter genom sina ansvarslösa uttalanden och välja ett folk att stödja för att den folkgruppen är kristna. För att det som Gunner gör försummar utvecklingsprocessen av problemlösningen. Huruvida det var ett folkmord eller inte är inte en teologs eller docentens i missionskunskap sak att avgöra. Han saknar kompetensen för att analysera fakta och diskutera den frågan. Det bör vara en fråga för historiker och jurister att undersöka.
Gunner hänvisar i boken till den berömde svenske expeditören Sven Hedin, som gjorde flertals resor till central Asien, Kina, Indien, Ryssland m.fl. områden. Han hänvisar till Sven Anders Hedin, en person som hade röst i Nobelpris kommittén, en populär svensk 
geograf, topograf, för att stödja sina argument och göra dem troliga. Men det gör författaren på ett felaktigt sätt. Själv har jag läst Hedins böcker och ingenting i hans skrifter tyder på att det har hänt ett folkmord på armenier. Hedin har inte uttalat sig om detta! Den svenska upptäcktsresande och författaren Hedin, som skrev sina reseminnen, har uttalat sig klart om antisemitismen och grymheter genomförda av Nazi Tyskland, men det gjorde han inte om det Ottomanska Riket.
Gunner hänvisar till en till populär svensk person, Hjalmar Branting, för få göra sina argument giltiga. Han hänvisar till Branting, som var en svensk socialdemokratisk politiker och tidningsman. Han var partiledare för Sveriges socialdemokratiska partiet från 1907 samt blev år 1920 Sveriges förste socialdemokratiske statsminister. Även Branting används av Gunner på ett felaktigt sätt. Hjalmar Branting bedrev naturvetenskapliga studier i astronomi vid Uppsala universitet 1878-82, dock utan att avlägga examen. Branting var den förste socialdemokraten i Sverige. Denne person har inte uttalat sig om folkmordet på armenier på annat sätt än att efter ha läst en artikel i en Stockholmstidning, skriven av armeniska journalisten, skrev några ord om hur han reagerade på det som han hade läst. Gunner tolkar och använder Branting på ett felaktigt sätt. Själv Branting har inte vittnat något mord personligen, han hade bara läst om detta i tidningen.
Det är ingen tillfällighet att förordet till Gunners bok om det påhittade folkmordet på armenier är skrivet inte av en historiker, sociolog, jurist eller etnograf, någon kvalificerad i denna fråga person, utan det är skrivet av ärkebiskopen Anders Wejryd.
Den berömde amerikanske forskaren, arkitekten Michael Reynolds skriver i sin bok Shattering Empires: The Clash and Collapse of the Ottoman and Russian Empires 1908-1918
och berör konflikterna mellan turkar och armenier, och menar att tvärtom det ät turkar som blev utsatta för folkmord i Adana, Van, och många andra regioner i Turkiet och Azerbajdzjan. Det kan man se om man bara jämför siffror i arkiven, jämför antal armenier och turkar som var bosatta i de regionerna, var registrerade där före konflikterna och hur många av bägge grupperna överlevde, var kvar där efter konflikterna. På hur många människor av vilka grupper flyttade och bosatte sig i andra länder finns en bra dokumentation att studera. De kan man hitta i de brittiska arkiven, i de tyska arkiven, i de persiska arkiven, i de ryska arkiven och många andra. Jag nämner medvetet inte de ottomanska dokumenten för att välja något neutralt. Om man granskar de dokumenten kommer man inse att Gunner har begått brott mot mänskligheten att tala om något ”folkmord” på armenier.
Det är tillräckligt att läsa breven av den Armeniska Nationella Delegationens ledare, generalen Bogos Nubar Pasha till det Franska Utrikes utskottet och till den armeniske ledamoten i det Franska parlamentet, Syrry Sakyk, om hur nöjd han var efter varje den genomförda nya operationen i de turkiska områdena. Han deklarerar i sina brev hur många turkar de hade dödat. Kolla på
http://www.turkishnews.com/tr/content/2011/12/20/bogos-nubar-pasa-yaziyor/
I USA skrev Ronald Reagans talesman i juridiska frågor Bruce Fein och publicerade flera böcker om konflikten. Forskare vid Vita Huset hade fått uppdraget av Reagans regering att forska i frågan om Turkisk- Armeniska konflikten. Fein skrev att armenier mördade över 2 miljoner muslimer i det Ottomanska Riket. Fein menade att armenier inte ville ställa upp och visa egna arkiven, för att de inte ville att denna sanning ska komma upp. Fein hade genomfört utvärdering av forskningsresultat år 1981 och han är den förste personen som uttalade att ”folkmordet på armenier” är ett påhittat begrepp, det har inte hänt något folkmord på armenier, det är bara en politisk strategi. Undersökningarna bedrivna av de amerikanska forskarna visade att de armeniska minoriteterna i det Ottomanska Riket fick utöva sin religion fritt och behagligt och de hade alla möjliga gynnsamma villkor att bo och utvecklas där. Fein och hans medförfattare skriver om hur armenier under det första världskriget utövade terrorattack mot muslimer med stöd av de Ryska och Franska grupperna och mördade över 2 miljoner muslimer.
Själv har jag forskat, skrivit och disputerat doktorsavhandling och är mycket välmedveten om begreppen validitet och realibilititet. Det ser ut att Gunner har ingen aning om de begreppen för att hans påståenden i boken och resonemanget som Gunner för är icke- valida och icke-reliabla. Gunner använder sig av en felaktig metod för analys och diskussion!
Boken baseras enbart på berättelserna av själva armenier, i synnerhet på berättelserna av en 90-årig armenisk kvinna, som gick bort för länge sedan. Det är klart, att herr Gunner visar medlidande till sina ”kristna bröder” och passar på att göra snabba rykten, lätt karriär, lätta meriter, skaffa sig ”forskningsmedel” som finansieras av den armeniska lobbyn. Det är väl inte den svenska staten, och Uppsala universitet som finansierat det arbetet. Det redovisas att den är svenska kyrkan som finansierar, men egentligen det är den armeniska lobbyn som står bakom projektet. Det är klart att boken inte skulle publiceras i något annat bokförlag än det armeniska bokförlaget Artos i Skellefteå. Det är några armenier som driver bokförlaget där jag har försökt att inhandla boken, men var väldig försiktiga att sälja boken. Det här är deras andra bok som utges härmed. Den första boken skriven på svenska är Längtan till Ararat av Göran Gunner. Det är ingen slump att Gunner noterar detta i bokannonsen. Med detta signalerar han och påminner till ”intressegruppen”, vilkas djupa respekt och sympati han har förtjänat med den första boken, och till den gruppen som han jobbar åt.
I annonsen till bokrelease, vilken är också den sammanfattningen som han använder sig av i boken, står det ”samtida svenska diplomater, missionärer, resenärer, politiker och författare har lämnat uppgifter om vad som hände under folkmordet på armenier 1915-1916 liksom under massakrerna 1894- 1896”. Det intressanta är att Gunner inte har vågat inkludera historiker och övriga vetenskapsmän. Det är klart. Så långt kan han inte gå. Varför har de nämnda samtida svenskar lämnat uppgifterna nu? Vem är den intressenten? Varför gjorde de inte det förut, utan nu när tiden att avgöra frågan om Turkiets medlemskap i EU börjar dra ihop sig? Man har försökt på alla möjliga sätt lyfta frågan om mänskliga rättigheter i Turkiet, hittat inte så många alibin för att kunna avslå ansökan, och den enda utvägen är att utnyttja det ”lilla och stackars” armeniska folket i sina politiska syften. Men när det hände jordbävning i Armenien år 1988 fanns det inte en enda svensk där på plats att hjälpa de drabbade. Det var Turkiets räddningstjänster som kom först. Så att lägg inte er i andras angelägenheter! Ni är mycket väl medvetna om att det just sådana publikationer som har skapat konflikter mellan turkar och armenier. Det var inget annat. Den ryska tsarismen använde sig av den taktiken för första gången, när de förlorade kriget med det Ottomanska riket år 1894. Sedan man insåg att de erfarenheterna var till godo, dvs. taktiken ger effekt, så använde de sig återigen i historien år 1915 och år 1987. Armenier och turkar har alltid levt sida vid sida i fred och vänskap. De två folk har ganska lika kultur, musik och folklore. Ni svenskar har svårt att skilja vad som är armeniskt och vad som är turkiskt.
Den enda nyckeln som konfliktskaparen skulle kunna hitta var religionen. Just den nyckeln, den religiösa faktorn, utnyttjades i publikationerna, och övriga uttalanden både i dåtiden och idag för att lyfta upp en konflikt, och katalysera den. Konflikterna inte ägde rum överallt i det Ottomanska riket, det hände i vissa delar bara. Samtidigt med konflikterna blomstrade armeniska kyrkor och skolor, affärer och bostäder i Ankara och Istanbul. Det fanns ingen statlig politik, så som Gunner vill förmedla, att intetgöra en hel nation. Ville man göra det skulle man fortsätta med det, så som Nazi Tyskland gjorde med judar. Det är alltid den gemena befolkningen som blir offer för konflikter. De förmögna armenierna flydde med ”en god Case” och skaffade sig medborgarskap i Frankrike och USA. De sedan bildade sitt nationalistiska parti Dashnaktsutun, med huvudidén ”Stora Armenien”, dvs. idén att erövra andra länders områden, utöka sina territorier. Man bör läsa om detta när man vill driva en forskning om armeniers historia. Den armeniske ärkebiskopen Andronik var huvudpersonen som styrde konflikterna under andra konfliktperioden, var duktig att å Guds namn offra gemena människors liv och ”säkert” befinner sig i paradiset.
Lobbyn driver frågan vidare. År 1987, under fortfarande Sovjetregimen, hade armenier påbörjat sin politik, den s.k. ”etnisk rensning” av Armenien. De brände ner tusentals azerbajdzjanska, alltså turkiska, byar i Armenien, vilka var ursprungligen azerbajdzjanska områden och befolkningen var enbart azeriturkar, vilka var inhemska minoriteter i Armenien. Som konsekvens av den ryska tsaren Nikolaj den andres politik i Kaukasus, som hade indelat Kaukasus till sina guvernement, förlorade Azerbajdzjan de områdena till Armenien. Azerier, d.v.s. turkar, bodde väldigt förtyckta i Armenien, fick aldrig gå in på någon högre utbildning, delta i samhällslivet eller bli anställda. Över en miljon azeriturkar blev utvisade från Armenien på en vintervecka år 1987. Varför teg Gunner då och inte agerade? Gunner skriver ju om mänskliga rättigheter! Många oskyldiga azeriturkar förlorade sina liv då eller blev svårskadade. Baku fick ta emot över en miljon flyktingar under december 1987-januari 1988 och placera de i studentlägenheter. Så hetsades konflikten, började demonstrationer i Baku och Sumgayit, stora städer i Azerbajdzjan. Armenier i Nagorno- Karabakh börjar göra upprop. Redan på den tiden var armenier välbeväpnade med vapen, stridstankar, helikoptrar m.fl. Varifrån? Det var den armeniska lobbyn i Franskrike som utrustade armenier med vapen. Vanliga civila armenier hade vapen. Strax efter Sovjetfall den unga Armeniska republiken var färdig till att föra krig och attackera Nagorno- Karabakh. Över en miljon azeriturkar blev flyktingar från sina hem igen. Nu är det över 20 år som de bor i flyktingläger i de olika delarna av Azerbajdzjan i väntan på att återvända hem. Besök dem i stället och se närmare vad som hände med dem. Skaffa dig en egen uppfattning och skriv realiteten! Rätt ska vara rätt! Man ska inte skriva de ”beställda” meningarna! Det är brott mot mänskligheten!
Skriv om de verkliga massakrerna och folkmordet på azerbajdzjanier i den azerbajdzjanska orten Khodjaly! Natten den 26 februari 1992 de armeniska helikoptrarna bombarderade staden Khodjaly! Bara några individer kvar som historiska invånare av Khodjaly och över 613 civila, bland dem 106 kvinor och 83 barn, mördades i fruktansvärt grymma förhållanden! Detta är det som är det sanna folkmordet! Detta är medvetet genomföra massakern! Skriv om det om du verkligen vill skriva om mänskliga rättigheter och inte är korrupt av armenier! Mitt i Baku, i tunnelbanan har armeniska terrorister skapat terror flera gånger, lade bomb i passagerarvagnar och dödade oskyldiga människor, som färdades från jobbet, ja just i ruschtiden! Som vanligt blir fattiga offer. År 1991 när strider för Agdam orten i Nagorno-Karabakh pågick åkte tjugo azerbajdzjanska politiker tillsammans i en helikopter ner till Agdam för att reda ut konflikten och stoppa blod. Helikoptern med de tjugo politikerna blev skjuten av armenier. Det var en terror attack. Sedan mördar de vår kunnige historiker professor Ziya Bunyadov på väg hem i lägenhetstrappan, en historiker som var välkänd i hela världen och välinsatt i frågan. Trenden att mörda historiker, jurister och övriga välinsatta vetenskapsmän pågått sedan 1990 till våra dagar. Varför?! Vad är armenier rädda för? Att sanningen ska komma till ytan? Att omvärlden kommer att veta sanningen? För eller senare kommer sanningen till ytan hur som helst!
Lobbyn utnyttjas av politiker i Frankrike och USA genom att förtjäna deras sympatier och bli valda av dessa. För de armenierna var det inte svårt att utvandra från sina trakter. De hade ju ändå inte sina rötter där. Fram till slutet av 1780-talet var Armenien ett litet område som hörde delvis till Azerbajdzjan och delvis till det Persiska enväldet.
Det finns tusentals armenier i Turkiet idag, lever som jämlika turkiska medborgare, bor och jobbar där, trivs och utvecklas och aldrig går med på sådan taktik. De vet vad det handlar om. Det finns hundratals armenier i Iran, som bor nämligen i de turkiska områden av Iran, dvs. i den Azerbajdzjanska delen av Iran, vilken är den större delen av Iran. De har ett bättre liv där än själva turkarna, eftersom den persiska regimen trycker ned turkar och stödjer armenier. Iran stödjer Armenien i konflikten för Nagorno -Karabakh, enklaven mellan Azerbajdzjan och Armenien. Armenien ständigt organiserar terror i området Nagorno- Karabakh i vilket de får bra stöd av den Iranska regeringe, som finansierar Armenien och försörjer med vapen. Iran gör det för att den Iranska regeringen är alltid rädd att Norra Iran, dvs. Södra Azerbajdzjan, skall återförenas med Norra Azerbajdzjan, den självständiga Azerbajdzjan. Konflikten är ett sätt för den Iranska regeringen att uppehålla Azerbajdzjan med andra problem och förhindra återföreningsprocessen. Armenier har bott i hela Azerbajdzjan. Både före Sovjet och under Sovjettiden hade många armenier ministerposter och andra höga positioner i Azerbajdzjan. Det existerade massor av blandade familjer och äktenskap mellan armenier och turkar har varit vanligt.
Saadat Karimi, doktor i matematik, forskare och lärare på Umeå Universitet
